En mjuk beröring, hud mot hud. En gest som är kärlekens bud.
Kyssar så söta och många, Blickarna på varandra är långa, Ögon med längtan och kärlek, fyllda till bredden i en farlig lek, där att öppna sig för den andra utan att för långt in i själen vandra, blir en farlig resa då denna hittar något hos dig du ej vill känna.
Den mjuka rösten som sade ord så fina plötsligt är fylld av hat och pina. För varje ord som yttras du tynar. Nu det är en kränkande blick som dig synar, Plötsligt den mjuka beröringen ej är len, Ord skriks, slag faller och du blir klen, ditt hjärta värker mest av allt, Likt ögonen känns det så kallt. En hand träffar dig hårt, du tappar syn. Tårar längs den lena hyn, där en kärleksfull hand brukade röra. Du ber och ber men ingen verkar höra.
Blundar och väntar. Skriker men ingen hör, ingen ser, vad som egentligen sker.
Du är ensam med en brustet hjärta. En blodig kropp och en bultande smärta, du skriker och ber det blir bara mer. Du glider in i en grå dimma. I en hopplös damm av sorg du simma. Ingen strand i sikte, inget hopp alls.
Plötsligt du vaknar, fingrar runt din hals. Ännu mer ord skriks och du känner panik. Du ser dig själv som ett lik. Du tittar ned på scenen som är där. På personen som var dig så kär.
Nu med händer runt din kropps liv Fortfarande känner du hans hat som en kniv.
Han släpper taget och du honom blickar åter. Du hör honom vädja att du honom förlåter
Han brister i tårar liksom dina. Du ser in i hans ögon som åter är fina.
Inget hat mera där, bara de vanliga du höll kär. Hur ska du göra, du frågar dig. Kommer han göra så igen mot mig? Ska han hålla de löften han ger? Du vill inte uppleva det här mer. Slår han dig igen om du nekar han?
Ska du fly nu, medans du kan? Eller riskera att se allt från ovan som nyss?
Han ber om en kyss...
Hur gör du?