Nu fick reda på vem han verkligen va, trodde inte det om honom, 1 och ett haft år varit med honom och allt varit ett spel?.. Gjorde ont att höra sanningen från andra, att han inte kan säga först själv utan ljuger...men tillslut kom det fram.. att jag inte sett, hur kunde jag vara så blind..

Man försöker bara se det bra, men ändå har man inte kunnat släppa det dåliga, det gamla som hänt så därför det blivit som de blivit, tjabb, tjat och bråk..men trodde ändå inte att han kunde göra så, och hade förmodligen rätt om allt..men han va bra, han spelade bra, så jag såg inte..bara vissa saker men då förlät jag honom, och hade hoppet kvar att han skulle ändras..
Men jag va blind av kärleken.. men nu är det bara och släppa taget! gå vidare fast det gör ont, kärleken gör ont!

Men förstår fortfarande inte...vad gjorde jag för fel, varför räckte jag inte till?
Hur kunde han spela så bra, hur kunde han vara så falsk ?! förstår inte, skulle trott på mig själv och släppt taget tidigare, men man tror inte det ska hända igen har hoppet kvar, att det ska förändras att det ska bli bra!

Men nu vet jag och så har det alltid varit alltid den man träffar ska spela att han är just den speciella, att han är annorlunda, han är inte som alla andra jag har träffat, att det går och lita på honom!! men vad han än säger, så är det bara ett spel! och jag går på de varje gång för jag har alltid hoppet! Hoppet om att någon ska vara annorlunda och är inte som alla andra jag träffat! Alltid bra i början men sen kommer sanningen fram.. Kärleken är den romantiska vägen till helvetet... trodde inte 1 och ett halft år , att det skulle ta sån tid att få mig att inse..

Men när något är föröverväldigande alltför smärtsamt att veta så förnekar vi det,
vi väljer att tro på något annat.
Men man kan inte gå vidare om man inte har accepterat sanningen.
Men vet sanningen nu, och förnekar inte den längre. Utan det ändå jag kan göra är, att gå vidare! Släppa det nu!