Kunde inte gömma mig från sannningen mer...usch ibland önskar man att man alltid kunde glömma bort verkligheten. Bara leva i en fantasivärld där allt var bra, och inte leva i den hemska verkligheten.
men verkligenheten kommer alltid finnas sen är frågan hur mkt man vill se av den.

Blev lite fest igår, hade inte tänkt att festa för skulle jobba dagen efter. Men satt hemma hos en och drack lite.. helt okeej, va med Sonya och Ita sen var det några till..Självklart var Han där..Vi snackade inte så mycket utan satt på skilda håll.. aja jag va tvungen och gå hem tidigt för skulle upp vid 5 på morgonen och jobba ju.. kommer inte riktigt ihåg vad klockan var när jag gick men efter 1 någon gång.
När vi var påväg hem ringde Han, ett samtal som jag helst skulle vilja slippa..Trodde inte han tyckte riktigt så..Har aldrig tagit åt mig innan av någon! men tog verkligen åt mig..Det som gjorde mest ont var att det var sant det han sa, den sanningen jag har gömt mig för hela tiden. Att bry sig och aldrig få något tillbaka, Visa känslor men ingen visar tillbaka, att veta att man aldrig betytt något för de, men har stannat för man själv har inbildas sig de. Komit in i den leken som alltid har spelats. För har trott att det skulle bli något om jag stannar. Men har haft fel varje gång. När ska den delen av mitt liv komma när det mesta är bra och man hittar den rätta ?

Alla kommer fortfarande se mig som den bilden alla har målat upp om mig.
En bild på en tjej, som ingen ser på insidan..utan utsidan är det ända som ses och rykten och vad folk säger och tror om henne. Det är det alla tror men ingen känner henne innerst inne. För ingen har tid att lära känna henne, Dom vill inte, dom har redan en bild på henne om hur hon är, det räcker. Men allt stämmer inte, men ingen har tid att se det.

Alltid när jag tror jag kan lita på en person visar det tillslut ändå att han är som alla andra!..har aldrig kunnat lita på killar, och med tiden blir det bara värre, för varje kille jag träffar visar det sig att han inte går att lita på, men alltid ett spel och det är så störande att han killen jag träffar allltid ska spela att han är just den speciella, att han är annorlunda, han är inte som alla andra jag har träffat, att det går och lita på honom!! men vad han än säger, så är det bara ett spel! och jag går på de varje gång för jag har alltid hoppet! Hoppet om att någon ska vara annorlunda och är inte som alla andra.
Men det hoppet tappade jag igår....
När något är föröverväldigande alltför smärtsamt att veta så förnekar vi det,
vi väljer att tro på något annat.
Men man kan inte gå vidare om man inte har accepterat sanningen.
Men vet sanningen nu, och förnekar inte den längre. Utan det ändå jag kan göra är, att göra någotting åt det!